Förlåt, 1 000 gånger ber jag om ursäkt. My bad, jag vet! Men ska jag vara ärlig så har jag inte viljat uppdatera alls. Mycket som pågår just nu men jag ska ta det från början...

Ända sedan jag kom hit så har jag älskat familjen. Dom är öppna, givmilda, utåtriktade, humor, ja allt man kan tänka sig. De har verkligen öppnat sina armar och släppt in mig som en familjemedlem! Jag har träffat au pairen jag jobbar med, den gamla au pairen och andra kompisar. Har fått en toppen start! Detta har lett till både gått och ont.
Mitt jobb här borta har varit att ta hand om en pojke på 4 år och även hjälpa till med tvillingar på nu 6 månader. Allt har gått så bra och barnen är helt underbara. Ska jag beskriva pojken med 3 ord får jag säga sjukt energifull, BILAR och en massa fantasi. När man leker med honom hittar han på sina egna historier och sagor.
"Petra, if you take this car and you go speeding, and then you take the other car and chase the first car, and then you say that was fast, now you have to go to jail. And then you take a shortcut and drive away and then you go to fast so you flip over and the fixing car have to help you. I know! This gas-station can be the jail!"

Under dessa 2 veckor som jag har varit här har det varit fullt hus. Vi har alltid varit 3 au pairer (2 som jobbar och en som ska hem). Tjejen, som nu har åkt hem, Sue är som en storasyster för pojken. Det gick inte en dag utan att han pratade om henne och så fort vi kom hem sprang han runt i huset och ropade hennes namn. Att hon skulle lämna honom har gjort honom helt förkrossad. Så att komma hit och ersätta en au pair full av energi och ideer har inte varit lätt...
Eftersom att pojken har varit en blandning av ledsen och deprimerad pga olika anledningar, mesta dels privata som jag inte vill nämna här, så har det varit svårt att klicka med honom. Vi har haft roliga stunder men både jag och familjen känner på oss att det inte är helt 100 mellan oss. Jag tycker om pojken något otroligt, helt underbar grabb! Men han har lite för mycket energi för att jag ska hinna med honom då jag är en sådan tjej som kan springa, leka och ha skoj samtidigt som jag vill baka, pyssla, måla, sitta ner och ha det lika skoj.

När vi hade vårat möte med varandra i lördags så kom det med beskedet att en rematch är troligtvist det bästa beslutet. Både jag och pojken kommer att må bättre av det och jag kommer att få ut mer av mitt år. Klart att det var ett chockerande besked för mig i början. Men efter att få smälta det över natten så känns det så bra och klumpen i magen har släppt. Men underbara som de är sa det "Petra, vi tycker om din personlighet så mycket och du ska inte se detta som ett misslyckande för det är mycket med familjen att göra. Vi vill fortfarande att du ska bo här under hela processen och känna dig som en familjemedlem och jag hoppas att vi kan hålla kontakten när du flyttar"

Så! Så som det ser ut nu så hamnade jag i en transisiton nu under kvällen och väntar på att få svar ifrån en ny familj. Nervöst och spännande på samma gång! Så nu får vi se vart jag hamnar!

Men jag tycker fortfarande om familjen lika mycket nu som innan, om inte mer. Och det är klart att jag kommer att sakna både dem och mina nya vänner. Men som sagt, de kommer att finnas i närheten och nu för tiden finns det både skype och mobil!
Mer uppdatering om min rematch kommer under veckan, vi alla väntar med spänning!

god natt ♥